Eftertext

Om att vara trött

2010-08-17T10:21:00.003+02:00

Inledningsvis. Ja, jag vet att ni som hänger här också håller till på Dimmaletting.se, och att jag lika gärna kunnat posta det här där. Men nu är jag som snackar, privata jag. Och då får Dimmaletting vara i fred, för den här gången.

Egentligen ville jag bara säga att jag är trött. Och att jag har en jäklig tisdag. En sådan där måndags-tisdag. Och det är underligt men sant, att man kan blir trött trots att man gör grejer man verkligen vill göra. Lever drömmen. Jag älskar min tillvaro högt och gränslöst. Men idag är jag trött. Sådär som man kan bli när det liksom blir för mycket.

Så nu ska jag sätta mig ner och skriva en lista över allt jag vill/borde/måste färdigställa, och sedan ska jag försöka pricka av två saker varje dag.

Kom gärna med uppmuntrande tillrop.
Så kanske den där tröttheten försvinner lika fort som den kom.

Tid, allt man har

2010-08-05T16:47:00.002+02:00

Var jag än är, vill jag alltid stjäla mig lite extra tid just där, innan jag ska vidare. Imorgon lämnar jag Hudiksvall för Stockholm. Min höst börjar på måndag, och det är lite vemodigt att sommaren på ett sätt är slut.

Att jag aldrig lär mig att avsked och avresor alltid är ganska sorgsna. Även om det är något fint som väntar.

En egentligen opassande men härlig reflektion

2010-07-28T14:59:00.003+02:00

Nu tänker jag reflektera över något som jag förmodligen inte borde reflektera över här i bloggen, utan bara tyst för mig själv, men jag tycker att det är så härligt rättvist så jag kan inte låta bli.

Igår promenerade jag en sväng genom barndomsstaden och mötte en drös personer i samma generation som jag själv. Två av dem var de riktigt fantastiska vännerna, Lina och Klara. Övriga var diverse inte lika fantastiska plågoandar från skoltiden.

Och en sak slog mig, att både Klara och Lina var så himla himla snygga. De blir bara finare och finare för varje gång jag ser dem, och det är så väldigt bra, för de är så väldans fina personer båda två. Sådana där som man liksom blir glad av att tänka på, för de är så bra människor, rakt igenom.

Samtliga i den andra kategorin hade blivit tjocka och sunkiga.

Jag tycker verkligen att det är så himla rättvist.

"Don't judge a book by its cover" heter det ju, men i det här fallet är det helt okej att göra det.

Många sidor i juli

2010-07-23T22:50:00.002+02:00

Pendlar lite mellan att längta till slutet av juli/början av augusti, och att streta emot och önska att tiden skulle gå lite långsammare. Knepigt dilemma, det där.

Å ena sidan, vi drar igång Dimmaletting.se på riktigt den 1a augusti. Sjukt spännande. Iphone 4 släpps i Sverige den 30e juli (inte en dag för tidigt) och Winnerbäck spelar i Järvsö 29e juli.

Å andra sidan. Semestern tar slut. Skolan börjar den 9e augusti och sommaren börjar liksom gå över i tidig höst. Det blir mörkare.

Fast, å tredje sidan. Jag gillar tidig höst. Uppskattar lite mörker eftersom det automatiskt genererar mysfaktor och värmeljus, tedrickande och vad jag inbillar mig, mer tid för läsning och långpromenader. Jag älskar september, färgerna och att vi åker på en sen semestervecka i slutet av just den månaden. Jag och mitt löv.

Å fjärde sidan. Det där med att leva i nuet. Himla bra påfund egentligen. Hur gör man?

Om två spontana biokvällar

2010-07-22T00:30:00.003+02:00

Jag och Ben har varit på bio två kvällar i rad. Igår såg vi För kärleken och idag såg vi Sex and the City 2. Vi skulle se Ghost Writer, men den hade redan börjat, och jag föreslog SATC och Ben tyckte att det var en okej idé. Fast jag tror han ångrade sig ungefär tjugo minuter in i filmen, det var åtminstone då han började skruva på sig och sucka ganska högt. Jag tyckte dock att den var okej, ända fram till de började panikpacka och skulle checka ut från det där hotellet. Det är nämligen så 99% av mina mardrömmar ser ut. Jag är någonstans, har jättebråttom och måste packa ihop sjukt mycket saker för annars är det något som kommer gå åt skogen. Jag vaknar alltid precis när det är på väg att gå just åt skogen, och får därför aldrig reda på om det verkligen gör det. Riktigt jobbigt (och det är därifrån min prylångest kommer). Hur som helst, där någonstans började jag tycka att det var en jobbig film, och att den hade kunnat vara en timme kortare.

För kärleken, däremot. En klart sevärd och mycket välgjord film. Ett hett tips, alltså. Jag gillar hur de lyckats motivera alla val som karaktärerna gör, rakt igenom hela filmen, och den absoluta förståelsen för samtliga infinner sig så totalt. Medryckande, laddad och jobbig. Men ack så bra!

Dimmaletting går framåt. Det börjar närma sig, snart släpper vi lös denna utmaning. Det ska bli riktigt kul! Jag har dock inte alls fått mycket gjort på den fronten idag, gårdagen tog liksom kraften ur mig på något vis, även om jag återfick mycket av energin efter ett kortare projektmöte med Fredrik över nätet. Tror jag behövde en paus. Så idag har jag bara lagt 4-5 timmar på projektet, jämfört med gårdagens 15. Istället har jag simmat i Edsviken, lagat lunch och plockat iordning lite i lägenheten tillsammans med Ben. En välbehövd semesterdag på semestern. Imorgon kör jag vidare igen.

Detaljplanering

2010-07-20T23:32:00.003+02:00

Jag. Är. Så. Trött.

Jag jobbar jämt. Hela tiden. Konstant. Varje vaken minut. Inte med mitt vanliga jobb, utan med boken. Herregud, det bara snurrar. Det blir så himla bra, men det är så himla mycket, just nu. Just i uppstart av webbsida och presentation av projektet. Uppstart. Jag gör tusen grejer samtidigt, och det mesta tar tid. Inget går att göra klart med det samma, utan nästan allt kräver lite väntetid, lite diskussion, lite övervägande. Inga beslut är självklara.

Jag vill slå i sista spiken, så vi kan släppa lös alltihop. Dra igång på allvar. Det närmar sig, och precis som inför alla stora grejer är det jättemycket som ska ordnas i sista minuten. Därför jobbar jag jämt. Och det är så värt det. Trots att jag inte känner mig ledig en enda minut, på semestern. Trots att jag är så trött. Är det så värt det.

Så värt det.

Femårsplan

2010-07-13T22:54:00.003+02:00

Ibland inser jag att jag måste framstå som en ganska förvirrad människa. (Och det stämmer ju, i och för sig, i vissa avseenden.) Av någon anledning har jag svårt för att uttrycka tankar och funderingar som inte är färdigtänkta. Grubblandet måste på något vis vara avslutat innan det går att redogöra för.

Igår fick jag frågan hur jag ser på de kommande fem åren. Vad jag har för plan. Och jag kunde inte riktigt svara.

Det är ju inte så att jag inte har någon plan. Jag har tusen. Tusen grejer jag vill göra, hundra olika kombinationer av projekt, roligheter och vardag. Och processen med att göra någon form av urval pågår ständigt.

Över huvud taget så funderar jag mycket på tillvaron och vad jag egentligen värderar, hur jag ska förhålla mig till allt möjligt som är aktuellt just nu. Både bra och dåligt.

Jag håller mig med någon sorts låsning, när det gäller att vända mig till mina vänner för att väga olika alternativ. Är så van vid att vara välformulerad, genomtänkt och riktig, innan jag redovisar en linje att följa.

Men jag kom i alla fall till insikten om att det är just så. Att jag inte gärna uttalar mig om saker jag inte har helt klara för mig. Och att det inte direkt är en genomgående bra egenskap. För man har ju generellt bra hjälp av sina vänner, i det där med att bolla idéer och komma fram till lösningar.

Om irrelevant förvirring

2010-07-11T21:25:00.002+02:00

Kom igen? Nu är det 200 Facebook-kontakter i min lista igen. Jag har inte rört något, inte petat dit någon ny, inte plockat bort någon. Vad är grejen?

Värmeslag?

I övrigt försöker jag hitta rätt border att ändra i ett 377 rader långt css. Går sådär. Skyller på värmeslag även för detta. Har i alla fall badat idag, i havet. 24 grader och inte en enda brännmanet. I'm happy.

2010-07-10T14:42:00.001+02:00

Tror bestämt att det är dags att göra en punktlista över mål som ska uppnås de kommande tio åren.

Struktur är ju najs.

Återkommer.

Jag sa ju det

2010-07-10T13:50:00.004+02:00

Jag är en sådan som har lite hatkärlek till facebook. Jag har också ett mycket effektivt selektivt minne, och en viss förnekelse över den ständiga tillgänglighet som Internet innebär över huvud taget. Dessutom har jag ett väldigt ordningsbehov.

Med dessa faktorer i minne, är det därför inte speciellt underligt att jag med jämna mellanrum rensar lite bland mina kontakter på just Facebook. På samma sätt som jag sorterar bort bloggar jag tröttnat på ur min rss-läsare eller slänger gamla mail jag inte behöver längre.

Inte för att det på något vis spelar någon roll hur många kontakter jag har på Facebook. Utan för att jag är lite selektiv i vilka jag har lust att dela mitt nätande med. (Ja, jag är medveten om att jag har en blogg och att den är öppen för vem som helst, men jag sållar såklart här också.)

Med den här typen av då-och-då-rensande hade kontaktantalet på fejjan krypt från nära 400 personer i årets början, till det exakta antalet 200 för någon vecka sedan, och jag kände mig lite mer okej med att uppdatera statusraden några gånger i veckan. Det blev roligt igen. Och är fortfarande roligt, ska kanske tilläggas.

Så, utan att jag rensat något, hade jag plötsligt 199 kontakter. Och jag började titta igenom listan, för att se vem som valt att plocka bort mig, alternativt avslutat sitt Facebookmedlemskap. Och kan inte komma på vem. Inte för mitt liv, kan jag säga vem det är som fattas.

Och av det kan man göra två konstateranden.

Men tyvärr har jag glömt båda två nu, och därmed poängen jag hade när jag började skriva det här onödigt långa inlägget. Vilken tur att jag tog upp mitt selektiva minne, redan i inledningen. Så fick jag åtminstone det bevisat.

Lite statistik

2010-07-09T08:26:00.003+02:00

Jag tycker att det är väldigt roligt att se att 53 av er som hittat hit till eftertext-bloggen via google den senaste veckan har googlat "Dimmaletting". Ännu roligare är att åtta av er googlat "Dimmaletting + bok". Det gör mig glad, åh så glad.

Ännu roligare är att www.dimmaletting.se dyker upp som andra träff på just google, trots att sidan är helt tom, och kommer vara det i ungefär en vecka till. Måndag den 19e räknar vi med att den är uppe.

Igår hade jag och F projektmöte, och vi är rörande överens: Det här blir jäkligt bra.

Överslag

2010-07-08T11:58:00.002+02:00

Funderar lite på det där med hur mycket energi man kan lägga på något innan det liksom slår över? Om det ens finns en sådan balans, eller om vissa föremål för engagemang helt enkelt är oändliga?

Ibland slår det ju över, småsaker som är jätteintressanta i en vecka, där man googlar och funderar, läser på, engagerar sig och tycker att det är spännande. Tills man plötsligt inte orkar mer, och nästan känner lite avsmak. Lite så är det med matlagning, för mig. Och tradera. Och löpträning. Och övernaturligheter.

Men skrivande, allmänt funderande, intredning, fina vänner, litteratur och choklad. Det är nog sådana där oändliga engagemang som man kan lägga hur mycket energi som helst på.

Skrivarbubbla

2010-07-07T21:24:00.003+02:00

Jag går mycket nu för tiden, långa promenader. Och sitter mycket gör jag också. Vid havet, på klippor, på stränder, i gräs, på parkbänkar, på caféer. Och när jag är ensam med mig själv sådär, så snurrar alltid skrivandet i huvudet. Även om jag inte alltid tänker direkt på det, så finns det där. Och många idéer mognar i och med de här stunderna. Jag har ofta långa stycken färdigformulerade i huvudet, när jag kommer hem. Och så är jag lite borta, i en annan värld, avskärmad i någon sorts tankebubbla. Ett mycket skönt tillstånd, kristallklart och enkelt.

Och jag har märkt, att det finns ingenting som gör mig så frustrerad (och där med också irriterad) som när koncentrationen som byggts upp under en hel förmiddag/eftermiddag/kväll bryts i och med att någon pratar med mig. Det är helt hemskt.

Vad gör man?

En mycket fin sommarlovsdag

2010-07-07T21:21:00.002+02:00

Idag har jag träffat två människor jag längtar efter ofta. Elin och Maja. Och när man väl ses, så är det som om ingen tid gått. Jag är så glad över mina fina vänner. Härliga människor. Härliga sommarluncher. Härliga sommarkvällar.

Tack. För att ni finns och är sådär himla bra.

Andas

2010-07-07T15:58:00.003+02:00

Undrar om det inte är så att all form av skapande är förenat med någon form av smärta. Inte så att det gör direkt ont att vara kreativ, men på något vis följer alltid en sorts eftertänksamhet. Skrivande till exempel, lockar fram blåmärken jag inte visste att jag hade. Inte så att det gör ont, men det ömmar lite och jag har fått ett väldigt behov av att gå ut och andas havsluft sedan vi började skriva den här boken. Men jag tycker om det, att det tar lite tid och att det känns på riktigt. Att det inte bara är ett rasande tempo framåt, utan att jag på något vis är tvungen att stanna upp och ta mina promenader, andas ordentligt och grubbla lite på livet och människor jag känner.

Kanske blir man en ännu bättre människa också. Man blir nog generellt det av att tänka lite på tillvaron.

Semester

2010-07-03T10:49:00.003+02:00

Förmiddagsfrid på altanen. Katten ligger utsträckt under jasminen, pappa snickrar på huset och jag sitter i en solstol och skriver på Dimmaletting. Nyss åt vi långfrukost vid köksbordet, pratade om hur det var när pappa växte upp och katten låg i en av köksstolarna och lapade sol. Han fyller år idag, min kära fader, och i eftermiddag ska vi äta födelsedagsmiddag i Linnéstan tillsammans med mina fastrar.

Time

2010-07-02T12:12:00.003+02:00

Jag kan tycka att det är svårt att välja en enda grej att fokusera på. Jag vill gärna ha flera olika projekt på gång, och gärna lägga heltid på vartenda ett av dem. Vilket i sig kan vara lite problematiskt, eftersom dygnet fortfarande inte skaffat sig fler timmar. Och ett visst sömnbehov finns visst också.

Men, det är ju roligt att ha fullt upp. Och när det dessutom är roliga saker, så är det definitivt inget att klaga över. Så jag är glad. Och full av positiv stress.

Gothenburg, I'm yours for the weekend

2010-06-29T23:16:00.002+02:00

Packningsdilemma. Ni anar inte hur svårt det är att packa för både Göteborg och Hudiksvall, och dessutom för vistelse i sommarhuset. I samma resväska. I EN resväska. Helst skulle jag vilja packa ner Ben också, men han får inte plats och kan inte följa med heller, eftersom han inte har semester än.

Hur som helst så åker jag till Göteborg imorgon. Jag ska fira pappas födelsedag och lära katten att åka bil. Om det sistnämnda fungerar så åker jag och pappa och katt mot Hälsingland på söndag.

Idag har det varit varmt och härligt. Sådantdär perfekt sommarklänningsväder.

Ljuva midsommar

2010-06-28T20:59:00.002+02:00

Vi hade en ljuvlig midsommarhelg i Hälsingland. Riktigt härligt och otvunget. Bäst var heldagen i sommarhuset igår, hade kunnat stanna för alltid.

Men även de finaste helger återgår i vardag, och nu sitter jag vid matsalsbordet i Stockholm igen. Har visserligen haft en fin dag i solen här också, men det går liksom inte riktigt upp emot Hälsingesommar.

Tur att det är sex veckor kvar av semestern.

Om en tråkig torsdag

2010-06-24T11:34:00.004+02:00

Okej. Lediga dagar utan sambo eller något inplanerat följer följande mönster:
07:00. Vaknar. Äter lång mysig frukost med Ben, läser tidning, har trevligt.
08:00. Ben åker till jobbet. Jag kollar mail, facebook, läser bloggar. Fortfarande behagligt.
09:00. Börjar undra vad det ska bli av den här dagen. Plockar undan i köket, fortsätter plockandet lite överallt i lägenheten. Helt okej lugnt och skönt.
11:00. Uttråkad och sällskapssjuk. Om det inte är så att något kreativt projekt kommit igång mellan 10 och 11, för då försvinner dagen väldigt fort. Och skulle det vara så, att inget projekt startats upp nu, så blir det i regel inte heller någon bra dag. Eftersom jag redan hunnit bli rastlös. The Horror!

Som tur är, har jag inte så jättemånga lediga vardagar. Och de jag har brukar i regel fyllas av Dimmaletting, dockmakeri, tecknande eller annat kreativt.

Men inte idag. Nej, för idag var det tänkt att det skulle packas. Och den typen av aktivitet är kanske den mest kreativitetsdödande jag vet.

Och sådana här dagar finns det bara en sak som hjälper: att gnälla lite. Så, nu när jag fått göra det, ge mig en halvtimme så kommer det att vara full fart igen.

Om en behaglig onsdag i juni

2010-06-23T15:27:00.003+02:00

Borde börja packa lite. Men så blev jag så sugen på kaffe. Och det bästa kaffet finns ju i Äppelviken. Så då åkte jag dit. Och sen var det så skönt på uteserveringen på Park, så jag blev kvar någon timme. Och därefter kom jag ihåg att jag lovat mamma att köpa ett överkast till henne, som vi ska ha med upp imorgon. Så då blev det en sväng på stan (inte att rekommendera, jättemycket turister och väldigt varmt). Och sedan kom jag hem, och då låg nya Lantliv på dörrmattan. Så nu har jag suttit på balkongen och blivit överhettad. Och därför funderar jag på att gå ner till bryggan och se om det är varmt nog att bada.

Så någon packning, det verkar det inte bli förrän ikväll. Eller imorgon kanske.

Igår kväll käkade jag och Ben middag på Kulturhusterassen och sedan var vi på bio. Inte fy skam det heller.

Om att vara trött och lycklig

2010-06-22T10:03:00.002+02:00

Fullständigt utmattad. Helt slutkörd. Mest i huvudet, men på något vis sätter det sig i kroppen, och jag orkar ingenting. Orkar knappt kliva upp. Men gör det ändå, såklart. Antar att det är vad stor anspänning gör med en, när man är igenom på andra sidan och slappnar av lite, så tar det stopp.

Gårdagens möte med Anna Stadling var verkligen jättebra. Hon är riktigt trevlig, och väldigt lätt att prata med. Utgången av det blev precis som vi önskat, och jag kan inte vara gladare.

Idag har jag ett lunchmöte. Och därefter blir det till att vara på jobbet fram till 18 ungefär. Sedan ska jag sitta på balkongen och dricka te. Eller jobba lite, fast med projektet, och hemifrån. Eller sova i soffan. Det sistnämnda känns mest troligt just nu, till och med efter ett stort glas kaffe.

Men jag älskar min tillvaro, trots denna massiva utmattning. Den är fantastisk.

Och om två dagar reser vi till Hälsingland!

Uppsnärjd i det blå

2010-06-20T13:30:00.005+02:00

(Som för övrigt är en mycket bra låt, som inte har så mycket med det här att göra. Men den går att lyssna på här, om man vill.)

Ja, jag hinner inte! Det är så fantastiskt, jag har så mycket roligheter att handskas med, så jag hinner inte riktigt med. Det händer mycket nu, skulle man kunna säga. Och snart kommer det synas också, lite här och var. Stay tuned.

Imorgon är det skolavslutning (eller vad det nu är) för terminen, och jag har självklart inte hunnit förbereda någon presentation. Improvisation är ett alternativ, det enda just nu. Det händer nämligen viktigare saker imorgon. Ett möte med en spännande person, om ett spännande projekt.

Om att bli hemmablind

2010-06-18T09:51:00.002+02:00

När vi flyttade in sa folk till oss att vi skulle ta det lugnt, att man inte måste fixa allting på en gång. Och vi svarade att vi ville få i ordning så mycket som möjligt innan hemmablindheten slog till. Den där hemmablinda tillvaron är farlig, om man vill ha ett snyggt (och för all del funktionellt) hem. Därför hastade vi på med allt vi kunde, samtidigt. Och det var tur, säger jag. För nu, nu händer det inte mycket på inredningsfronten. Livet kom liksom emellan. Och vi har fortfarande en och annan ouppackad flyttkartong stående.

Men, vi har en väldigt lång lista med saker vi skulle vilja fixa. "Kom igen då.doc" heter den, och är tre A4 lång. Jag gissar på att vi är klara 2015, i bästa fall.

Strange things will happen

2010-06-18T09:12:00.004+02:00

Det är några underliga saker med den här lägenheten. Vi har en inneboende. Som inte syns så himla ofta, men som gör en del ofog och hörs desto mer. Igår såg jag h*n skymta förbi i hallen som hastigast, en upplyst gestalt, men det var första gången på flera veckor. (Det är alltså ingen levande människa som tar upp plats, det har vi faktiskt inte rum för.)

Det andra underliga är att maten lär sig gå väldigt fort. Vi har inte mycket matvaror hemma, vi köper det vi behöver för stunden och det tar slut ganska fort. Ändå är det alltid något som måste slängas så fort man öppnar kylskåpet, just för att den produkten lärt sig gå. Vi skulle kunna ha promenadterapi för totalförlamade här, de skulle börja gå igen på nolltid.

Den tredje och sista underligheten är att det blir så himla dammigt, så himla fort! Jag dammsuger nästan varje dag. Den här sista grejen kan jag i och för sig se en naturlig förklaring till, i och med att jag håller på med så mycket tyg och garn hela tiden. Att jag dessutom vecklar ut stora sjok med fårull på vardagsrumsgolvet några gånger i veckan, det hjälper väl inte heller. Så damm-grejen får jag nog ta på mig.

Men resten! Inte den blekaste aning.

Om bröst

2010-06-17T00:01:00.004+02:00

Idag stod jag i en provhytt på lunchen och försökte hitta ett par nya jeans att trivas i. I provhytten bredvid snackade två tjejer i trettonårsåldern (jag utgår ifrån att de var ungefär så gamla, eftersom de pratade om hur det skulle bli att börja högstadiet till hösten). Den ena tjejen utbrast plötsligt: "Alltså, om inte mina bröst börjar växa innan sommarlovet är slut vägrar jag börja högstadiet."
Där någonstans plingade det till i mitt huvud, och ett sedan länge glömt minne trillade ner.

Jag är tretton år och står i köket till Gula Villan, där teatergruppen jag var med i huserade på den tiden. Jag har jeans och collegetröja på mig, och en kille i teatergruppen, några år äldre än jag, tittar på mig och säger: "Du ska inte vara ledsen över att du har så små bröst. Och du är ju ganska smal i alla fall, det är snyggt."

Eftersom jag är tretton år där och då, svarar jag "Tack" och sedan går jag hem och upptäcker att jag faktiskt nästan inte har några bröst alls, och att det måste vara något fel på mig som är tretton år men inte fyller ens den minsta A-kupan. Sedan tänkte jag på det varje dag i fem år, trots att de växte till sig med tiden. De gör ju det, någonstans mellan tretton och arton.

Jag har aldrig reflekterat över minnet tidigare, inte förrän idag, när jag hörde dessa småtjejer prata i provhytten bredvid. Men jag inser när jag tänker tillbaka på vad den där killen sa, att han sänkte mig och min självkänsla så mycket att jag inte ens förstod att det var det som hände.

Han var ett pucko, självklart. En tonårskille. Men jag var nyss fyllda tretton år, och fram till den punkten totalt omedveten om vilka ideal som förväntades av en flickkropp som min. Därför fortsatte den där repliken att gnaga.

Well, sedan gick jag ut både högstadiet och gymnasiet. Blev myndig och fick bröst. Och jag önskar att jag hade kunnat täppa till truten på den där killen där och då, såhär i efterhand. Att jag hade fått fortsätta vara barnsligt omedveten ett tag till. Och att jag hade kunnat säga till mig själv med facit i hand, att bröst får man med tiden. Och att det faktiskt inte spelar så himla stor roll vilken storlek de får. För det gör det inte. Jag hade också påpekat att jag var smal som en tändsticka redan då, och att jag skulle komma att fortsätta vara det även sedan jag fått bröst. Sedan hade jag nog passat på att säga, att jag skulle få den snyggaste rumpan i stan. Som en bonus.

Och att självkänslan, den är det inget fel på längre.

Visst är det så

2010-06-15T12:19:00.002+02:00

Vilken sjukt produktiv förmiddag! Nu händer det grejer. Fick ett riktigt blixtnedslag av idéer imorse, och eftersom jag alltid har bråttom med att genomföra nya idéer när jag väl bestämt mig för att det är bra idéer, så har jag redan satt igång. Det här bokprojektet är nu ett bokprojekt som ingen sett maken till tidigare, helt nyskapande och så himla häftigt.

Jag tror verkligen på att man kan göra precis vad man vill, bara man jobbar tillräckligt hårt för det och inte ger sig.

Tur att Freddie kommer hit på fredag, så vi får sätta oss ner och planera det här ordentligt. Det mesta händer just nu i mitt huvud.

Den vinner som är trägen.

Och nu måste jag springa för att hinna till jobbet. Heja heja heja!

Ibland vet man

2010-06-14T18:26:00.002+02:00

Som jag trodde! Det var bara en chailatte i Josephines sällskap som fattades! Vilken fantastisk dag det blev!

(Och det blir lite förvirrande att skriva, när man har en kompis som heter samma sak som en själv, med samma stavning.)

Konstaterande

2010-06-14T11:37:00.003+02:00

Jag antar att det är som så, att när man haft en så fantastisk helg som jag har haft, då är det lite ledsamt när den tar slut. Därav föregående inlägg. Så egentligen är det verkligen ett tecken på att tillvaron är sådär extra fantastisk.

Manic monday

2010-06-14T11:24:00.002+02:00

Det är så underligt. Sommar, men inte varmt och inte soligt. Har haft en riktigt dålig start på måndagen, med en nerv i kläm i höger lår, ett djupt paper cut i höger hand och en bad hairday. Då är det inte mycket jubel. Men å andra sidan, om man inte hade dåliga förmiddagar, hur skulle man då veta när det är riktigt riktigt bra? För det är det ju, för det mesta. Lägg till en rejäl dos beslutsångest, lite skrivkramp och kreativa låsningar. Just idag.

Men. Det är bara att rycka upp sig ur måndagsdeppigheten, ta på sig ett par snygga skor, köpa en chailatte på Waynes, träffa en god vän, ta en promenad. Yoga. Sen är livet härligt igen. Fast jag vet inte om jag grejar ett yogapass med mitt högerben. Klart värt ett försök, i alla fall.

Jo just det. Jag jobbar sent idag. Så den tid jag uppskattar allra mest på dagen, kvällen, blev just lite kortare. Äsch, man får deppa lite ibland. En timme eller så. Det räcker.

Och fler deppigheter än jag listat ovan, det har jag ju faktiskt inte. Och bara det räcker ju, för att man ska bli på bra humör igen. Livet är egentligen alltid härligt, även när det inte är det.

Under tiden lyssnar jag på den här, Bruce Springsteen – Secret Garden.

"You've gone a million miles
How far'd you get
To that place where you can't remember
And you can't forget"

Dear John

2010-06-11T23:32:00.004+02:00

Efter jobbet i eftermiddags gick jag och Ben ut och åt en spontan och mycket god middag. Sedan bestämde vi oss för att gå på bio, och åkte till Söder där vi precis hann i tid till Victoria-biografen för att se Lasse Hallströms film Dear John. En mycket bra och väldigt sevärd film. Sedan promenerade vi över Söder, genom Gamla stan, Kungsan och tillslut Nybrogatan upp till Stadion. Mycket folk ute, och det kändes nästan som att vara utomlands. Jag gillar verkligen sådana kvällar. Spontanitet ftw! Imorgon ska vi gå på stå-upp på Norra Brunn!

Hyllningstal till livet

2010-06-10T12:13:00.005+02:00

Lycka! Jag är så himla glad, hela hela tiden! Det är fantastiskt. Livet är fantastiskt!

Har äntligen hittat ett matkoncept jag gillar, som passar min livsstil och dessutom är sjukt gott. Raw Food. Massa grönsaker, frukt och nötter, knappt någon tillagningstid och bara fräscha grejer. Har aldrig tidigare längtat efter att äta middag/lunch/frukost. Men nu! Jag kan knappt vänta på nästa måltid, och det beror inte på att jag är hungrig, utan på att det är så gott. Man blir vansinnigt pigg också, vilket jag trodde var en myt. Men det stämmer faktiskt!

Dessutom har jag kommit igång med yoga. Och det är ju så skönt. Och i dagarna ska jag bestämma mig för vilken dansskola jag ska ta klass hos under hösten.

Jag jobbar med världens bästa människor också, jag har helt enkelt sjukt fina kollegor. Och så är jag ju förlovad med världens finaste kille. Och bor i världens finaste lägenhet.

Och skrivandet, bokprojektet med F, går väldigt bra just nu. Någonting lossnade under förra veckan, och bara den här veckan har vi kommit längre än någonsin. Dimmaletting börjar ta form på riktigt.

Det är alltså inte det minsta konstigt, att livet känns precis såhär (Jacques Brel – Vesoul) just nu. Och att den låten är vad som spelas i mitt huvud när jag dansar fram genom Stockholm, juni och lyckan.

Sommar, äntligen sommar!

2010-06-08T15:32:00.005+02:00

Nu. Nu är det på riktigt. Idag släppte SR listan över årets sommarpratare! Vilken lycka! Jag är alltså en sådan som sitter och väntar på just den listan, som kastar mig över den, kopierar in den i notepad och markerar vilka sommarpratare det är extra viktigt att lyssna på.

I år är jag mest exalterad över Pär Johansson. Ni vet, Hudik-killen som drog igång Glada Hudik Teatern. Annars tror jag att Anneli Alhanco, Eva Gabrielsson, Christine Meltzer, Johan Rabeus, Pija Lindenbaum, Johanna Koljonen och Josephine Bornebusch blir favoriter hos mig.

Nu är jag väldigt sugen på att skaffa mig en riktig radio, eller åtminstone en radio-plugin till ipoden.

Om lyx

2010-06-08T00:38:00.001+02:00

Man vet också att man har det riktigt riktigt bra, när ens största hälsoproblem är ett skavsår från ett par nya skor. Ett jäkligt smärtsamt skavsår visserligen, men ändå, tänk vad banalt och trevligt.

Om att älska livet

2010-06-07T22:56:00.002+02:00

Man vet att man har det väldigt bra när ens största problem en måndagskväll i juni är att man spiller 80%-ig Lindtchoklad på macbookens touchpad, när man sitter och äter choklad och jordgubbar tillsammans med sin fästman. Och lyssnar på Clair de Lune (Debussy).

How u doin'?

2010-06-05T14:23:00.003+02:00

Jag gillar verkligen de dagar då jag känner mig snyggast i hela stan. Gillar att ha snygga kläder på mig, sträcka lite extra på ryggen, ha en bra hårdag och snygga solbrillor. Gillar att lägga lite tid på att måla naglarna, ha en nice parfym och schyssta skor. Det är så värt att vara lite fåfäng ibland!

Hur länge kan man sitta på en bänk innan folk tycker att man är konstig?

2010-06-03T23:28:00.004+02:00

Vilken vecka det har varit. Jublande vacker. Jag har träffat några av mina fina vänner, njutit av sommarvädret som verkade flytta in på riktigt i och med månadsskiftet, jobbat, tecknat, skrivit, tecknat lite mer. Har hittat en favoritbänk att sitta på, top secret location, och där tecknar jag väldigt bra, skriver väldigt bra och tänker ännu bättre. Således har det varit en väldigt produktiv vecka på många sätt.

Ben var i Falkenberg onsdag till torsdag, men nu är han hemma igen och vardagen fortsätter. Imorgon kväll åker jag till småstaden för att fixa och dona lite, men egentligen vill jag faktiskt inte lämna Stockholm just nu, inte ens för en helg. Antar att jag är kär. I den här staden också.

Nu tänker jag mest vänta på e-post och skriva på Dimmaletting. Kanske peta lite på några typsnitt. Sola lite. Teckna lite. Oh Happy Friday!

Whip It!

2010-06-01T10:07:00.002+02:00

Sjukt bra film! Made my day. Och Ellen Page är ju fantastisk, nästan lika bra här som i Juno. Grymt soundtrack också. Se den!

Nu har vi börjat packa upp böcker i nya hyllorna, och alla mina garnnystan och tyger. Och plötsligt blev lägenheten mer hem och mindre flyttkaos.

Ett litet steg för mänskligheten

2010-05-30T23:07:00.002+02:00

Men ett nog så stort steg för lägenheten. Äntligen kan böckerna få komma på plats, och de sista flyttkartongerna därmed försvinna. Det är härligt!

Det var ett riktigt äventyr att skaffa dessa bokskåp, men nu står de faktiskt i vardagsrummet och är fina. Och vardagsrummet börjar bli ett riktigt rum. Hittills har vi mest hängt i köket eller sovrummet, men ikväll sitter både jag och Ben vid det stora bordet i vardagsrummet, precis som det var tänkt från början.

Vi har haft den första riktiga bjudmiddagen också, i kväll. Bens föräldrar var här på tvårätters och det var väldigt lyckat. Det är fint att ha utrymme för sociala sammankomster.

Den finaste killen i hela världen

2010-05-28T23:57:00.000+02:00

Janis den magnifika

2010-05-28T10:33:00.002+02:00

Jo, just det. Fick ett pocketogram i början av veckan, med Janis den magnifika, skriven av Johanna Nilsson. Tog mig tid och läste den i sängen på kvällen, från pärm till pärm. Och jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera den. Har ännu inte lyckats skaka av mig obehagskänslorna den gav, även om det ju måste tyda på att den är mästerligt skriven. För det är den ju, Johanna Nilsson är ju en mästare.

Så nu behöver jag tips på feel good-litteratur, tack. Inga skolskjutningar, ingen mobbing, inget ofrivilligt utanförskap. Helst inte En shoppaholics bekännelser heller, den genren är inte riktigt min kopp te (även om jag villigt erkänner att den näst bästa serien jag sett i år är Lipstick Jungle. Bäst var Solsidan, för er som undrar.).

Så, poängen med hela det här var väl egentligen att tipsa om Johanna Nilsson som författare, men inte nödvändigtvis om Jansi den magnifika. Läs hellre Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Konsten att vara Ela eller Rebell med frusna fötter.

Wednesday morning

2010-05-26T10:12:00.003+02:00

Långsam kaffedrickning vid köksbordet. Ben är ledig idag, och diplomeras i stadshuset i eftermiddag. Fracken hänger i garderoben, skorna står putsade i hallen. Min klänning är nystruken och utanför fönstret är det femton grader och sol. Inga ynka sju grader, och inget regn, som utlovades. Och jag tycker så väldigt mycket om de där frukostarna som vi hinner äta tillsammans, att dricka kaffe tillsammans, att prata om vad som helst, allt och inget, eller inte prata alls.

Alla planer vi har med resten av livet. Allt som börjar nu, och aldrig slutar. Hur njutbart är inte det?

Jo, just det. Ganska fantastiskt, faktiskt.

Dagens löv

2010-05-25T11:50:00.001+02:00

Löv

2010-05-20T21:21:00.002+02:00

"Stockholm I came back to you
Now you be nice to me, then I'll be nice to you
Stockholm I thank you
You gave me someone to love, and I really owe you."

En annan stad än originalet, men så kan man älska fler städer också. Och det är ju fint.

Lyssna på Maia Hirasawa här.

Vill man vara fin... ja

2010-05-20T06:03:00.003+02:00

Lyckades få en tid hos frisören. En sådan där jobbigt tidig morgontid. En sådan där "klockan noll sju noll noll, blir det bra?". Och det blir det ju. Det blir jättebra.

Jag. Är. Så. Trött.

Det ljuva livet

2010-05-19T18:23:00.003+02:00

Sitter i en trädgårdsfåtölj på vår lilla stadsinnergård i Fiskarstan, har fönstret från vardagsrummet öppet, och spelar Eric Carmen - Hungry Eyes på stereon. Det är 22 grader och klockan är halv sju. Ovanför mig är äppelträdet fyllt av knoppar, i rabatten blommar tulpanerna. Blir det bättre än såhär, så är livet banne mig det härligaste som finns.

Jag hoppas att vår Stockholmsbalkong kommer kännas så här så småningom, åtminstone i närheten.

Drömtydning för nybörjare

2010-05-18T17:45:00.004+02:00

Är i hemstaden och hjälper till att tömma vinden. Vi har jobbat stenhårt i flera dagar, och börjar nästan se ljuset i slutet av tunneln. Nästan.

Jag lovar att jag är botad från alla eventuella samlarinstinkter, och blir jag inte i det närmsta minimalist, så vet jag inte vad det är för fel på mig. Det här är absolut inget jag vill göra igen.

I natt drömde jag att jag var på IKEA tillsammans med Melissa Horn, en mycket underlig upplevelse. Vi köpte enorma mängder möbler, prylar och diverse småplock (ni vet hur det blir på IKEA, om man inte är stenhårt diciplinerad), så mycket att det behövdes en hel lastbil för att få hem grejerna till hennes pyttelilla etta, där de såklart inte fick plats. Åh, vilken ångest det var!

Man behöver inte vara något geni för att begripa var den drömmen kom ifrån. Och Melissa Horn var väldigt trevlig.

Att bli hög på kulturkickar

2010-05-12T23:32:00.003+02:00

Smyglycklig, kan man vara det? Jo, det kan man nog. Jag är sådär lite hemlighetslycklig, som jag gärna blir av fina kulturupplevelser. Som en bra teateruppsättning. Och en lite kittlande magkänsla.

Såg Lärare för livet av Sofia Fredén ikväll, på Stockholms stadsteater. Ruggigt bra. Varm och hård, rak och mjuk, rolig och sorglig. En förunderlig kombination av svärta och varm humor. Se den! (Och hojta om du vill ha sällskap, jag ser den gärna i repris!)

Nu är biljetter till Melissa Horn bokade, och den 18e juli är det jag och Mikaela på Mosebacke. Det kommer bli en fin sommar.

Trevlig fikaeftermiddag med C också, mer sånt!

22 bast

2010-04-28T10:33:00.002+02:00

Igår var jag och Ben på Petra Mede Show i Filmhuset, inspelningen av finalavsnittet. Det var väldigt trevligt, och vi skrattade nästan hela tiden i fyra timmar. Mycket galenskap blir det, och Petra Mede är ju helt fantastisk. Hur hon orkade hålla tempot uppe så länge begriper jag inte.

Heja heja!

Nour El-Refai var en av gästerna, och det var ju kul, för henne tycker jag om. Har lite svårt att förstå att vi är lika gamla, hon har ju hunnit med så himla mycket. Fast, det kanske jag också har, trots att jag inte är rikskänd komiker.

Lilla stjärna

2010-04-23T11:56:00.002+02:00

Första praktikdagen: Satt i produktion direkt. Jobbar med inbjudan och annonser inför releasen av John Ajvide Lindqvists nya bok Lilla Stjärna. Jättekul och skitläskigt samtidigt, mest jättekul. Måste klappa mig själv på axeln lite oftare, jag är ju bra, och jag är här av just den anledningen.

Man must dance

2010-04-22T22:18:00.002+02:00

Jag släppte allt som har med renovering att göra och tog en femtimmarsfika på Foam med en god vän istället. Mycket trevligare. Sedan åkte jag tillbaka till lägenheten, där kaklet nu var fogat och klart, och insåg att det blev otroligt snyggt. Klurade ut en lösning för att inte behöva lägga åttatusen kronor på nya bänkskivor också. Och bestämde mig för att det blir målade väggar i sovrummet och tapeter i hallen.

Budgeten för måleriarbetet är lagd. Det känns bra. Från ångest till bra, på mindre än två timmar. Härligt. Målaren börjar på måndag och avslutar på fredag.

Imorgon gör jag första dagen på Ordfront. Ska bli fantastiskt att få jobba tillsammans med Eva, hon är ju så otroligt yrkesskicklig och inspirerande.

Det har varit bra att ha renoveringen att koncentrera sig på, jag har inte haft en chans att hinna bli nervös över Ordfront.

Nejnejnej

2010-04-22T10:33:00.002+02:00

Nu passar inte de förbaskade bänkskivorna. De snygga, dyra, perfekta bänkskivorna. Det nya kaklet är tunnare än det gamla, och bänkskivorna är för små.

Jag tror jag blir tokig.

Slipdamm

2010-04-22T10:16:00.002+02:00

Renoveringar är jobbiga. Allting blir smutsigt och stökigt, och det låter mycket och dammar mycket. Tid tar det också. Igår satt jag i lägenheten från halv sex på morgonen till halv sex på kvällen. I dammet. Medan hanverkaren rev ut och kaklade om köket. Väntade på sängarna som skulle komma med IKEA-bilen någon gång under dagen. Stukade en tumme när det väl blev dags att bära upp dem. Jag är en relativt liten tjej, och det är ganska svårt att greppa om en 90-säng som väger nästan lika mycket som jag själv. Eller lite, beroende på hur man ser det. Ja, sedan räckte inte kaklet, och vi var tvugna att åka till andra sidan stan i rusningen för att hinna köpa tio kakelplattor till. Och nu kanske inte bänkskivorna passar. Men det var ungefär så mycket orkade med igår. Tror aldrig att jag frivilligt gått och lagt mig före klockan 22 tidigare.

Idag är jag inte där. Orkar inte sitta och göra ingenting i oljudet och dammet. Ska åka dit och möta målaren, som ska lämna en prisbild för bredspackling och målning av vardagsrummet. Kanske kan alltihop vara klart i slutet på nästa vecka. Kanske kan vi flytta in nästa helg. Kanske kanske kanske.

Ursäkta. Mycket lägenhetsprat, men tankarna går liksom i de svängarna nu. Hur ska vi få ihop det?

Det kommer bli skitsnyggt, såklart det blir. Men det är mycket jobb.

Starting small and grow in time

2010-04-18T21:57:00.002+02:00

Väntar lite på att få landa, landa och pausa i allt nytt. Det är mycket som snurrar nu, snurrar fort och utan uppehåll. Förlovning, Italien, bostadsrätt, praktik, skola, jobb, sommar, framtid, vänner, drömmar. Och så jag. Och mina tankar.

Längtar efter att måla väggarna i lägenheten, sy gardiner, ställa in nytt porslin i köksskåpen. Landa. Kanske känna att det är hemma. Just nu är jag så förvirrad, så glad, men så förvirrad.

Under tiden lyssnar jag på den här, på repeat. Jag tror ni förstår varför.

Some things in life may change
and some things they stay the same
like time
there's always time
on my mind
so pass me by
I'll be fine
just give me time

Older chests, Damien Rice

Back to base

2010-04-16T12:54:00.002+02:00

Tillbaka i Sverige. 22-årsdag avklarad. Sista tentan för terminen, också den klar och godkänd. Bankmöte med underskrift av femtioelva papper. På måndag får vi nycklarna.

Det snurrar fort nu.

Italien var fantastiskt. Florens vackert och hemtrevligt, Rom stort och pampigt. Vi förlovade oss också, på Ponte Vecchio.

Tror jag behöver en kontroll av min verklighetsuppfattning. Händer verkligen allt det här fantastiska? Det känns så... filmiskt.

Hejdå Stockholm

2010-04-06T19:37:00.002+02:00

Ha det så himla bra Sverige, ta hand om våren och vitsipporna, så ses vi om åtta dagar. Och snälla, ingen mer snö nu, va?

Jag och Ben åker till Italien nu. Det är så fantastiskt så jag begriper knappt att det är sant. Men det är det. Om inte allt för många timmar äter jag glass. I varmare vårsol än vi har här. Har varit riktigt optimistisk och packat både shorts och klänning. För säkerhets skull har jag packat paraply och en varm sjal också. Snart ska jag packa ner Ben, så han inte glömmer bort att följa med. Och passen, jag är så himla nervös för att glömma passen.

Men vi åker faktiskt. Och det behöver vi verkligen. Det har varit en stressig vinter, med lägenhetsvisningar i oändlighet och slutligen bostadsrättsköp. Flytt, mellanläge, och snart flytt igen. Skola och jobb och små försök till ett socialt liv vid sidan om. Det är dags för semester.

Åtta dagar utan planer på att vara i närheten av en dator. Men vi får väl se, kanske snubblar jag över ett nätcafé och kan inte låta bli att kolla mailen. Annars får ni ha det så bra. Det ska jag ha.

Och när vi kommer fram, hoppas jag att alla ropar:
Bonjourno principessa!

En vän med en bil

2010-04-04T17:22:00.002+02:00

Det kanske är bra att underhålla bloggen lite också, och inte bara familjen. Men det blir lite bristfälligt under påskhelgen när man lagar mat eller äter i princip dygnet runt. Ben och jag är i Hudik, vi laddar inför Italien genom att äta mycket mat. Och så packar vi lite prylar som ska få flytta in i nya lägenheten. Och jag syr varje ledig stund. Snart är det dags för det lite halvhemliga projektet att avslöjas också, så snart hemsidan är klar.

Idag har jag kört bil för första gången på över ett halvår. Det blir inte så mycket bilkörning i Stockholm, så jag var lite nervös när jag skulle köra idag. Men underligt nog verkar det sitta i ryggmärgen, så det gick över förväntan. Men det är klart, jag skulle nog vara mer bekväm om jag körde oftare. Är fortfarande lite skraj för att köra mellan Stockholm och Hudiksvall, men måste nog börja göra det, för Ben tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att köra.

Det kom en förfrågan om ett inlägg kring mina favoritböcker, och det kommer. Jag måste bara sålla lite. Har så förskräckligt många favoriter.

Glad påsk, sålänge!

Boktips

2010-04-01T19:38:00.002+02:00

Läser Simple Living av Gitte Jørgensen, och fascineras av att den sätter ord på så många tankar jag har kring hur man ska göra med sitt liv, vad som är viktigt, och vad man vill ha tid till. Det handlar om att förenkla, prioritera, tänka om, tänka nytt. Och jag är förtjust, för det är så vettigt.

Wintery March

2010-03-29T16:44:00.002+02:00

Det snöar när jag går och köper en resväska till Ben. Det snöar hela vägen hem också. Och jag är så väldigt glad att vi åker till Italien om en vecka, för jag tror faktiskt inte att det kommer snöa där. Då.

Blockering

2010-03-27T00:44:00.003+01:00

I fem år har jag varit rädd för Word. Ordbehandlingsprogrammet. Jag skriver aldrig i Word, det är förenat med prestationsångest och tugga-på-pennan-stunder då jag inte får ur mig en enda vettig rad. Men på något vis har jag fått för mig att jag måste skriva i Word, för att det ska vara på riktigt. Att det då är någon form av verklig aktivitet, skrivandet. Formulerandet av tankar.

Jag skriver all text i Notepad (om jag sitter vid min PC) eller TextEdit (om jag sitter vid min mac), eller så skriver jag i gmail, och skickar texten till mig själv. Eller i Blogger, och sparar som utkast. Men aldrig i Word. Behöver jag snygga till layouten i ett textdokument använder jag InDesign. Word är lika med blockering, hjärnsläpp, inspirationsdöd, gone, borta. Lika bra att lägga ner.

Nyss skrev jag en skräpnovell i TextEdit, och även om det nu var åtta sidor skräp, så gick det förvånansvärt lätt. Så jag klistrade in texten i Word, för att fortsätta där istället. Och där tog det stopp.

Tänk att man kan bli så begränsad av mjukvara. Eller hjärnspöken. Det kanske är dags att faktiskt godkänna den arbetsmetoden som fungerar, istället för att försöka använda ett riktigt ordbehandlingsprogram.

Lilla gulliga X450

2010-03-26T18:34:00.004+01:00

Jag har en sex år gammal mobiltelefon. En liten söt silverfärgad Samsung med lucka, utan kamera, utan mp3 funktion, utan allt, egentligen. Den har färgskärm, dock, för det var alldeles nytt när jag köpte min mobiltelefon. Den fungerar hur som helst fortfarande alldeles fantastiskt, den äter inte batteri och den krånglar aldrig. Jag kan ringa och svara och smsa och ställa väckningslarm (och en del annat som jag aldrig gör). Det räcker liksom. Jag har ju en macbook för alla andra tekniska behov.

För ett år sedan funderade jag på att byta ut min lilla gulliga Samsung. Då fick den spel och började krångla som sjutton, ända tills den insåg att jag nog inte skulle köpa någon annan mobiltelefon, eftersom jag inte hittade någon jag tyckte tillräckligt bra om. Då lugnade den ner sig.

Man kan tycka att jag borde köpa en ny telefon. Det kan man tycka. Och det tycker folk ibland, och jag också, men faktum är: Jag orkar inte. Orkar inte med en till teknikpryl som tar upp tid och har alldeles jättemånga fantastiska funktioner som jag inte kommer kunna låta bli att använda.

För det är ju så det blir. Och jag orkar inte vara så digitaliserad och med jämt, orkar inte lägga all min lediga tid på teknik. Jag vill hellre läsa böcker på tunnelbanan än att surfa från en iPhone. Och det är därför jag inte har skaffat mig någon iPhone än. Sen kan man tycka att jag är hopplöst efter, men så får det vara.

Ni ser ju att den är fantastisk.

Buongiorno principessa!

2010-03-22T13:16:00.003+01:00

I Florens, Italien, är det 22 grader varmt idag. Det är vindstilla, solen skiner från blå himmel. Jag hoppas att det är lika fantastiskt väder om två veckor, för då går jag och Ben längs Ponte Vecchio. Kanske äter vi glass, kanske spankulerar vi bara runt och tittar i alla små guldsmedsbutiker, kanske har vi just ätit lunch på någon av de hundratals restaurangerna, kanske ber vi en snäll italienare att fotografera oss i solen.

Ljuva Italien, vi ses snart.

Det ljuva livet

2010-03-20T13:55:00.002+01:00

Promenerar hem längs kajkanten efter foccacialunch i stan, stannar till vid antikaffären och snubblar över en kuvertväska i blankt präglat skinn, stannar till hos Fredrik&Micael och köper fjorton små vaktelägg att lägga i fågelboet till det påskstileben jag funderat på. Strosar vidare, i solglasögon och vårkappa, och inser längs vägen att italienska handgjorda skor inte är helt rätt än. Det vore bättre med gummistövlar.

Nu planerar jag för en veckas utomlandsvistelse.

Och såhär skulle jag kunna ha det jämt. Fast, om man aldrig har tråkigt, hur ska man då veta att när det blir roligt?

Surreal, but nice

2010-03-17T15:47:00.002+01:00

Imorse snöade det. Sedan hamnade jag på den mest surrealistiska föreläsning jag någonsin varit med om. Därefter åt jag och Helena lunch i Stockholms äldsta källarvalv, tydligen. Så började solen skina igen, och vi promenerade in till stan. Och sen köpte jag en resväska. Nu sitter jag i soffan, äter apelsin och tycker att livet är ganska härligt.

En vanlig onsdag. Tänka sig.

Dagens tips, dagens tips, tralalala dagens tips.

2010-03-13T18:32:00.003+01:00

Imorse for vi och tittade på tapeter i Alvik, det var en djungel, även fast vi har rätt klart för oss vad det är vi ska ha. Efter det åt vi lunch på Park Konditori i Äppelviken, och jag åt vad som kan vara den godaste smörgås jag någonsin ätit. Vi pratar hembakat bröd med chevré, valnötter, soltorkade tomater och honung, stenungsbakat och så gott så att jag nästan dog. Fast kaffet var inget vidare. Men smörgåsen, åh, vilken smörgås.

Så det var egentligen dagens tips, sådär.

Annars är det egentligen Jesper Rönndahl som är bäst på dagens tips.

Underbara fredag

2010-03-12T18:31:00.001+01:00

Sitter på Muren i Gamla Stan, Eva Cassidy spelas i högtalarna, kaffet är varmt och sorlet behagligt. Har haft en trevlig eftermiddag med Mikaela, och om en liten stund ska jag och Ben äta middag. Sedan ska vi se Alice i Underlandet på Rigoletto. Och just idag, är Stockholm helt perfekt.

Det är så han säger det

2010-03-10T14:42:00.001+01:00

NU!
Nu är det vår!
Nu kan man lyssna på Håkan Hellström i exakt rätt väder!

Veckans Håkan-playlist.

A growing force

2010-03-10T10:05:00.002+01:00

Snörasen dånar från taken. Tungt och okontrollerat. Det får mig att tänka på Release me - Oh Laura.

Om luft. Och sånt.

2010-03-10T09:12:00.002+01:00

Det är vår i luften och mellan suckarna över alla prylar, går jag ut och andas nästan ljummen luft. Igen. Äntligen en årstid som sprider sig i hela kroppen, som får smältvattnet att forsa ur hjärtat och värmen att sprida sig. Det blir ljusare nu. Det blir lättare.

Förra veckan sprang jag på läraren vi hade i litterär gestaltning för tre år sedan. Och man kan undra om det är någon mer ur den varierade samling trötta tredjeringare som fick för sig att skriva en bok. Eller om det bara är vi, som är så galna och gränslösa mellan verklighet och drömmar.

Citerar Fredrik här, för dessa rader gör mig övertygad om att det kommer gå. Och att det kommer gå så himla bra. "Den som numer kallas Dimmaletting och jag och Josephine kommer att skriva så bra att vi till och med får en Oscar för den, trots att det inte går."

Världen blev just lite ljusare

2010-03-08T12:02:00.002+01:00

Igår blev en bekant till mig pappa för första gången. En liten pojke blev det, och vilken fin kille det kommer bli av den pojken, som har fått en så fantastisk pappa. Grattis Anders!

I förrgår fick Rosie en flicka. Stort grattis även till henne såklart!

Som tidigare nämnt fick min klasskompis Pierre en pojke i slutet av februari. Och en annan bekant, Alexandra, fick en flicka i slutet av december. Min tremänning Erik och hans fina flickvän får också tillökning vilken dag som helst.

2010 verkar bli ett fint år för nya små människor. Och det blir visst lite ljusare och lite trevligare, åtminstone i Stockholmstrakten.

A monkey needs to dance and so do you

2010-03-08T10:42:00.002+01:00

Idag skiner solen och hela rummet är i en enda röra. En improviserad fotostudioröra. Snart tänkte jag nog slå upp portarna till mitt nya projekt, som förberetts sedan början av november. Och idag tas de första bilderna för att möjliggöra detta. Jag tror det är något ni kommer gilla, själv är jag förtjust över att få ha så roligt.

Håll utkik, om ett par veckor händer det!

Till dess tycker jag att ni ska lyssna på den här, Man must dance - Johnossi.

You may say that I'm a dreamer

2010-03-05T23:25:00.005+01:00

Tänk vad viktigt det är med drömmar. Utan dessa skulle man gå miste om så mycket. Frågan är om man glömmer leva ordentligt i nuet, om man drömmer mycket?

Kanske.

Och följdfrågan blir ju i så fall, är det värt det? Eller skulle man försöka ändra på sig?

Jag gillar att vara en drömmare, gillar att ha femtioelva framtidsplaner och tänka att varenda en är möjlig. Det flyttar på något vis på eventuella begränsningar.

Gränslöst. Imagine.

Dagens

2010-03-03T19:48:00.001+01:00

Insikt: Mycket prylar är skitjobbigt och begränsande. Både mentalt och fysiskt.
Lösning: Rensa. Och skaffa inga nya.
Utsikt: Inte helt omöjligt.

Wintery March

2010-03-01T09:06:00.006+01:00

Hudiksvall syns snart inte för all snö. And it just keeps coming.

De senaste dagarna har varit fyllda av tyg, tråd och mönsterkonstruktion, när det inte skottats snö det vill säga. Det är fint att vara i Hudik och hinna pyssla med sådant. Jag längtar till vi får flytta in i nya lägenheten i april, då har jag äntligen plats för ett stort bord att breda ut allt pyssel på i Stockholm också, och inte bara ett soffbord med 60 cm i diameter.

Annars då? Annars bläddrar jag mest i Coté Sud och längtar efter våren.

Rubriken är också namnet på en låt som min klasskamrat Rosie Staf skrivit. Här kan ni lyssna på den. Det passar sig liksom nu.

Och så vill jag ju säga grattis till en annan klasskamrat, Pierre, som fick en son i torsdags!

Utan er skulle dagens sinnesrörelser bara vara flagor från förr

2010-02-24T22:38:00.003+01:00

Jag är så väldigt glad över att jag omger mig med så fina människor. Ni är så fantastiska.

2010-02-24T16:05:00.001+01:00

Jo, just det. Medan jag dansar runt i lägenheten och icke-pluggar, lyssnar jag på It takes a fool to remain sane - The Ark.

Förnekelse.

2010-02-24T15:23:00.002+01:00

Packar lådor, plockar ner gardinerna, torkar ur köksskåpen. Bloggar lite, läser andras bloggar. Lyssnar på musik, gör en ny playlist i Spotify. Dansar runt i lägenheten, som nu har golvyta när nästan alla saker är utflyttade. Pratar med mamma i telefon. Äter makaroner, viker kläder, vattnar blommorna. Diskar. Dammsuger.

Pluggar inte.

Behöver jag säga att det är tenta imorgon?

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp

2010-02-23T19:21:00.004+01:00

När den här uppmaningen kom från Annika Marklund, tänkte jag att det skulle bli roligt. Ett tillfälle att faktiskt skriva något som någon annan skulle läsa, igen. Det känns som hundra år sedan, och jag minns ju hur fantastiskt det var att bli läst. Men sedan sista lektionen i Litterär gestaltning har det tyvärr inte hänt så värst mycket. Jag skriver inte ens speciellt mycket för mig själv längre. Det enda som händer på tangentbordet är korta återkommande blogginlägg om lägenhetsletande, plugg och lite musik. Vardag. Och jag undrar, var tog fantasin och drömmandet vägen? Det är ju inte så att jag inte drömmer längre, tvärt om så drömmer jag nog mer nu än när jag var tonåring. Då var man ju så upptagen av att vara just det, tonåring. Men där, i tonårsrummet, där producerades det mycket text. Halvdålig, heldålig, ibland rätt bra och någon gång då och då; riktigt bra. Jag vann ett par novelltävlingar, någon uppsatstävling, läste ett par dikter på poetry slam-tävlingar. Var någon, på det sättet, även om jag inte var någon man annars lade märke till. Skrivandet var viktigt och det jag tänkte på, nästan hela tiden.

Det där kan jag sakna. Inte bara ibland, utan varje dag. Men på något vis har jag blivit livrädd för skrivandet. Så fort jag sätter mig vid datorn tänker jag ”Nu, nu ska jag hitta på något, något som inte bara handlar om vardag.” Och varje gång tar det tvärstopp. Det blir inget. Och för varje gång det tar tvärstopp glider jag längre och längre bort. Jag är helt enkelt livrädd för att jag inte ska kunna skriva en bra text. Och det är klart, skriver man inte så blir det ju just ingenting.
Därför tänkte jag att det skulle bli roligt, att följa den här uppmaningen. Och jag hade till och med ett ämne. Men så satte jag mig och skulle skriva, och så blev det inget i alla fall. Och jag känner mig så dålig, så väldigt dålig. För jag vill ju, jag är bara feg. Feg, feg, feg. Snart tjugotvå år och rädd för det jag en gång brann för. Jaha, så kan det gå.

Men så fick jag en länk till ett inlägg i Daniel Åbergs blogg, av min vän F. Daniel Åberg skrev om hur man kommer igång med sitt skrivande. Och för första gången blev jag inte förbannad av att läsa ett sådant uttalande. Istället födde det en nu-eller-aldrig-känsla. Och istället för att sätta mig och skriva en krönika till Annika-uppmaningen, så satte jag mig och skrev vad som blev första biten till ett projekt som funnits med i planeringen ett tag.

Jag och F träffades första gången i ett klassrum på Bromangymnasiet i Hudiksvall. På just den där kursen i Litterär gestaltning. Och jag tror inte vi förstod det då, men vi är väldigt lika. Sedan dess har det gått tre år, och vi har bestämt oss för att skriva en bok tillsammans. Det finns ingen tidsram, inga riktlinjer, vi har bara bestämt att vi ska göra det.

Jag antar att man bara måste bestämma sig ibland, och sluta vara rädd för att saker inte ska vara som man minns dem. Eller för att man inte ska vara lika bra som man en gång var.

Det här kanske inte är en magnifik krönika, den kanske inte säger någon av er någonting alls. Men den blev skriven. Och för mig är det vad som räknas just nu.

Tentavecka

2010-02-23T17:52:00.004+01:00

Det har inte pluggats så mycket som det borde här idag. Typografisk handbok (Hellmark) är läst en gång rakt igenom, läst men inte direkt memorerad. Och Visuell kommunikation (Bergström) är också läst. Alla pdf:er från de senaste veckornas föreläsningar är lästa. Och begrundade. Men inte så mycket mer. Och så har inlämningsuppgiften färdigställts. Den ska in kl 9.00 imorgon bitti. På torsdag kl 9.00 är det tentadags. Och det är väl mer den biten som inte riktigt sitter. Fast jag brukar ju inte plugga. Och det brukar gå himla bra ändå.

Men ikväll skriver jag hellre på Dimmaletting tillsammans med F. Det är ju så, att roliga grejer kommer lite före ibland. Lite avkoppling i vardagen, lite roligare, lite mer spännande.

Prinsessa

2010-02-22T22:47:00.002+01:00

Nyss snörvlat klart till den bästa svenska filmen i år. Prinsessa. Den var sådär alldeles fantastiskt verklig, och jobbig, och fin och rolig och lycklig på samma gång. Och sådant gillar jag. Se den.

Lägesrapport

2010-02-22T15:03:00.004+01:00

Jodå, det var magsjuka. Och därför var det kanske lite extra tur att jag är hemma med självstudier idag, och kan se till så Ben får i sig vatten åtminstone. Sedan vill jag bara säga att tentaplugg aldrig är roligt. Det spelar ingen roll hur roliga ämnen det behandlar, i det här fallet typografi som ju är riktigt kul, tentaplugg är ändå skittråkigt.

Loop

2010-02-21T23:23:00.006+01:00

För två helger sedan blev jag liggande i magsjuka. En envis historia, som tog en vecka och tre kilo att bli av med. Ben var hela tiden i närheten och fixade vatten och rivet äpple, gav mig alvedon och pysslade om mig. Det underliga var att han inte blev sjuk. Förrän nu.

Sedan ett par timmar ligger han nerbäddad i sängen, och har visserligen inte kräkts än, så det skulle i teorin kunna vara något annat än magsjuka, men med exakt samma symptom som jag hade.

Och jag hoppas att jag slipper åka på samma sjuka en gång till, om det skulle visa sig vara den.

Alma

2010-02-21T10:43:00.003+01:00

Fantastiskt välgjord och fin kortfilm. Och en smula obehaglig. Men vacker. Och bra.

Alma av Rodrigo Blaas.

Moving on

2010-02-21T01:17:00.002+01:00

Det har varit en lång dag. Vi har packat och flyttat och städat och haft oss hela dagen. Och sedan åkte vi till andra sidan stan och tittade på Melodifestivalen i sällskap av vänner. Och nu är vi rätt trötta, både jag och Ben. Och roligare än så blev det inte.

Fast det har varit rätt kul. Jag gillar när det är mycket att göra, och det är det ju i en flytt. Och kvällen var väldigt trevlig. Så det är liksom svårt att toppa en flyttlördag som denna på ett bättre sätt.

Men någon vidare blogg, det blir det inte idag. Det märker jag ju.

Ett steg framåt och två tillbaka

2010-02-19T23:48:00.002+01:00

Det går inte fort, det kan man inte påstå. Och man blir rätt trött av allt packande. Men imorgon kör vi första flyttlasset.

Nu är jag så trött att jag ser i kors, men vill fortfarande utnyttja den här fredagskvällen till något lite roligare än att packa flyttkartonger, så jag försöker hålla mig vaken med hjälp av ren envishet.

Om en ganska mysig fredag

2010-02-19T19:52:00.003+01:00

Det blev en fin fredag. Med en skoldag som flöt undan ganska fort, och som var ganska rolig. Och med en trevlig lunch i bra sällskap. Fredagsölen blev inte av, men det var nästan lite väntat. Det var dessutom inte ölen som var viktig såklart, utan sällskapet, och det fick jag över lunch istället.

Och så det obligatoriska (om man är norr ifrån) väderpratet. Det har varit kallt i Stockholm idag, och snöar gör det fortfarande. Den vill visst aldrig komma, den där våren jag går och väntar på.

Nu ska här packas flyttkartonger.

Den här kan ni lyssna på så länge, We used to be friends - The Dandy Warhols. Come on now, sugar.

Soon it's here

2010-02-19T11:02:00.002+01:00

Idag är en sådan där fredag då helgen inte kan komma snabbt nog. Därför tänker jag packa ihop macbooken, gå tidigt från skolan, äta lunch på stan och sedan gå och ta en öl med en klasskompis. Sådär oförskämt tidigt, runt halv två kanske. Sedan ska jag hem och flyttpacka.

Man är bara ung en gång.

Heaven can wait we're only watching the skies

2010-02-18T23:05:00.002+01:00

Some are like water, some are like the heat
Some are a melody and some are the beat
Sooner or later they all will be gone
Why don't they stay young
It's so hard to get old without a cause
I don't want to perish like a fading horse
Youth is like diamonds in the sun
And diamonds are forever
So many adventures couldn't happen today
So many songs we forgot to play
So many dreams are swinging out of the blue
We let them come true

Forever Young - Alphaville

En av alla dom

2010-02-18T16:06:00.005+01:00

Läste ett mycket tänkvärt inlägg i Onekligens blogg om mitt favoritämne, böcker alltså. Sedan läste jag vidare här, en intervju med Kristina Lugn. Och så började jag fundera över om jag faktiskt är beroende av böcker. Och kom fram till att nog är så, ändå. Och för skojs skull svarade jag på samma frågor som Martina Lowden ställde till Lugn.

FRÅGA ETT: Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
Inte ständigt. Men ofta. Inte lika ofta som jag är försjunken i tankar om verkligheten, men snudd på.

FRÅGA TVÅ: Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
En tillvaro utan böcker vore ingen tillvaro jag skulle vilja finna mig i, en stor del av meningen med tillvaron skulle försvinna för mig samtidigt med böckerna.

FRÅGA TRE: Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
Absolut. Speciellt om jag är inne i en bok som verkligen fångat mig. Då kan jag bli väldigt frustrerad när någon pratar med mig, eller om tunnelbanetåget stannar vid stationen jag ska kliva av på.

FRÅGA FYRA: Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
Alltid. Det är den bästa sortens verklighetsflykt och det enda som så ofelbart kan få mig på ett bättre humör efter en riktigt dålig dag.

FRÅGA FEM: Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
Ja, så känner jag. Dels för att jag logiskt sett vet att jag aldrig kommer hinna läsa alla böcker jag vill, även om jag läste hela tiden, dygnet runt. Men också för att det är ett val jag gör, att göra andra saker än att bara läsa böcker. Jag tror det är det val man måste göra om man vill ha ett normalsocialt liv, och ha andra människor i sin närhet.

FRÅGA SEX: Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
Varje dag.

FRÅGA SJU: Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
Det händer, men jag försöker låta bli att låta verkligheten bli lidande för att jag har näsan i en bra bok.

FRÅGA ÅTTA: Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?
Jag har alltid omgett mig med läsande vänner, som har haft samma förståelse för mig som jag har för dem, och därför har jag aldrig fått en sådan reaktion från mina vänner. Min familj har alltid uppmuntrat mitt läsande, sedan jag började läsa böcker i fyraårsåldern. Innan dess läste mormor för mig varje dag, ofta så länge att hon somnade. Jag puffade på henne varje gång det hände och viskade "läs mormor, läs" tills hon vaknade och fortsatte. Så jag har alltid haft läsandet med mig, och uppmuntrats att läsa i tid och otid. Men det är klart, det var inte alltid populärt när jag läste vid matbordet. Sommaren mellan mellanstadiet och högstadiet läste jag nästan dygnet runt, och jag tror att min fina mamma tyckte att det blev lite för mycket böcker och lite för lite social aktivitet, men på något sätt hade jag fått för mig att det var sista chansen att läsa barnböcker och böcker för ungdomar i yngre tonåren medan det fortfarande var okej. Jag förde läsedagbok och läste över 20.000 sidor den sommaren. Men självklart hade jag fel om det där med barnböcker. Jag läser fortfarande barn- och ungdomsböcker rätt ofta, trots att jag inbillar mig att bibliotikarierna sneglar lite undrande på mig när jag går runt på bland barnbokshyllorna. Men det är okej.

Hysteria

2010-02-18T15:35:00.003+01:00

Det tysta krig som pågår om praktikplatser för våren är vansinnigt påfrestande och sänker sig som en ridå över alla former av gott humör. Jag har mitt på det torra, men törs inte ens nämna var jag kommer vara, för risken att någon annan ringer upp "mina" ställen och tjatar till sig platsen istället för mig. Tro mig, jag har sett det hända andra, och det är förvånansvärt hur många lik vissa verkar vara beredda att kliva över för att själva lyckas.

Det är inte speciellt roligt att gå till skolan, med stämningen som råder där, och jag längtar till april då vi ska ut i verkligheten. I övrigt är det bra, Eva är en fantastisk lärare och vi får givande uppgifter.

Ibland

2010-02-17T22:00:00.000+01:00

Ibland är det nog svårt att bo i Stockholm
Ibland jag tänker på det så, att jag vill få dagarna att gå
Så att jag kan få åka hem och träffa min bäste vän

Stockholmssången - Simon Norrsveden

Ärftligt sittande

2010-02-17T20:34:00.007+01:00

Vi var och tittade på en soffa ikväll. En mörkbrun skinnsoffa i New England-stil. Vansinnigt snygg till nya lägenheten. Rätt praktisk. Men inte hemmakvällsperfekt. Inte sådär mjuk så man sjunker ner och inte vill resa sig. Inte en sådan soffa man somnar i när man råkar sätta sig lite för bekvämt. Inte så djup att man kan dra upp benen och sitta riktigt skönt.

Jag kan nämligen inte sitta normalt, med fötterna på golvet. Det går inte, varken i soffor, på stolar eller bänkar. Så fort jag inte har skor på mig måste jag dra upp benen. Jag trodde fram till ganska nyligen att det var något jag säkert skulle vänja mig av med när jag blev äldre. Men min fina mamma är precis likadan och hon har passerat femtio, så det är inget jag räknar med längre.

Alltså blev det ingen soffa. Och eftersom jag roar mig med att räkna vuxenpoäng lite då och då, försöker jag avgöra om det ger poäng eller inte, att dissa en snygg soffa för att den inte var tillräckligt bekväm?

Never ending

2010-02-17T20:21:00.002+01:00

I mitt huvud finns det en saker-jag-inte-får-glömma-att-göra-lista som blir allt längre för var dag som går, tycks det. Ibland tar jag mig i kragen och betar av så många punkter jag kan på samma gång, för den måste liksom tömmas ibland, den där listan. Oftast drar jag ut på det, för det är mest de lite tråkiga kom-ihåg-sakerna som hamnar på listan. Som att ringa vuxna telefonsamtal till försäkringsbolag, csn eller för att boka tid hos tandläkaren. På sistone har det funnits åtskilliga punkter på listan som berört planeringen inför vårens praktikperiod. Här spelar min beslutsångest in ganska mycket, det är mest därför det inte hänt så mycket som jag kanske skulle önskat på telefoneringsfronten, jag har helt enkelt inte kunnat bestämma mig för vad jag skulle välja bland de alternativ jag har. Och idag var faktiskt första gången som jag upptäckt att det kommit något bra ur att jag skjutit upp saker. Ibland har man tur. Lite mer än man förtjänar, kanske. Men så måste det ju få vara ibland.

You're my superstar

2010-02-17T20:19:00.001+01:00

You tell the rain to stay away forever
You tell the sky to dry its eyes tonight
And I'll be watching you through heavy weather
I'll be the friend who is at the end of
the telescopic sight

Superstar - Suede

Det blir dagens musiktips. Kanske tycker ni om den lika mycket som jag gör.

Förunderligt

2010-02-17T20:13:00.003+01:00

Skillnaden mellan en fantastisk bok och en bra bok, är att den fantastiska boken sörjer man så snart sista sidan är läst, då man inser att man aldrig mer kommer tillåtas upptäcka just den boken för första gången igen.

Vackra former

2010-02-14T15:22:00.004+01:00

Idag ritar jag typsnitt för en uppgift i typografikursen. Otroligt roligt, och det är mycket mer intressant än jag trodde det skulle vara, att titta på linjer och former och hitta på efter eget huvud. Det finns så många vackra bokstäver.

Min absoluta favorit bland alla tusentals typsnitt är Ornis, ett dekorativt alfabete skapat av Anna Söderberg under hennes sista termin på Beckmans 2008. Det är helt fantastiskt, och jag önskar att jag någon gång får råd att ha det i samlingen.

Bilderna är lånade från Beckmans.se.

Brinna upp för konsten

2010-02-13T19:32:00.003+01:00

Johanna Nilsson skriver en mycket tänkvärd text i sin blogg idag. Läs det. Speciellt du, Freddie. Läs det.

Fjorton år, i staden där jag växte upp

2010-02-13T17:57:00.009+01:00

Rensade igenom ett par kartonger (fördelen med en flytt är ju att man har möjlighet att göra sig av med prylar man inte behöver) och hittade några brända blandskivor från högstadiet. Nu snackar vi nostalgi på riktigt. En salig blandning.

Och plötsligt kommer jag ihåg en episod från musiklektionerna i åttonde klass. Varje lektion under hela vårterminen fick varje elev i hela klassen, en person varje vecka, spela upp sin favoritlåt. Jag minns vilken hysteri det där ledde till, hur man satt hemma och funderade flera veckor i förväg. Och kom fram till att man inte kunde spela upp sin favoritlåt, för den var nog för töntig. Och vi överlade, kompisarna emellan, om vad som kunde tänkas duga för uppspelning. Jag ville innerst inne spela Dream a little dream of me - The Mamas & The Papas, men det var ju inte tillräckligt coolt och jag var tillräckligt töntig för att inte vilja sjunka lägre. Så jag spelade Higher - Creed, för de var populära då, och Higher var den låt på cdn (som jag lånade av Emil) som förrådde mig minst. Och under de fem minuter och tjugosex sekunder som musiken sipprade ur högtalarna kände jag mig som en stor svikare.

Jag svek den där lilla fjortonåringen, med ful hemmaklippt lugg (aldrig mer lugg), som satt där och helst ville lyssna på The Mamas & The Papas.

Jag antar att det är så det är att vara fjorton år.

Min coola kompis A, som var precis lika töntig som jag, spelade en ABBA-låt. Jag tror det var Dancing Queen. Och klassen retades lika mycket med henne för det, som de hade gjort med mig om jag spelat The Mamas & The Papas, men hon spelade i alla fall ABBA, och på något vis gjorde det allting lite bättre.

Nu kan jag inte göra om den där musiklektionen, och inte skulle jag vilja heller, för högstadiet var rätt pissigt på många sätt. Därför spelar jag hela California Dreamin' nu istället.

Upp, upp, upp!

2010-02-13T11:19:00.003+01:00

Nya tag. Efter en vecka av magsjuka, och sviterna därefter, räknar jag mig som hyfsat återställd. Jag undviker dock kaffe fortfarande, och skulle inte för allt i världen vilja dricka alkohol eller äta pizza, men bortsett från det känns det bra.

Den riktigt stora nyheten är att jag och Ben köpt bostadsrätt. Äntligen. Efter 2,5 månaders letande, 46 visningar och 14 budgivningar har vi skrivit under pappren för en ljuvlig tvåa. Mörka trägolv och vita köksluckor. Jag är kär, både i Ben och nya lägenheten. Det kommer bli fantastiskt med lite mer utrymme.

Tillbaka till livet

2010-02-08T14:17:00.003+01:00

Tänk vilken lycka att kunna sitta upp i sängen och äta en halv mosad potatis. Det kan man inte tro.