Om att vara trött

Inledningsvis. Ja, jag vet att ni som hänger här också håller till på Dimmaletting.se, och att jag lika gärna kunnat posta det här där. Men nu är jag som snackar, privata jag. Och då får Dimmaletting vara i fred, för den här gången.

Egentligen ville jag bara säga att jag är trött. Och att jag har en jäklig tisdag. En sådan där måndags-tisdag. Och det är underligt men sant, att man kan blir trött trots att man gör grejer man verkligen vill göra. Lever drömmen. Jag älskar min tillvaro högt och gränslöst. Men idag är jag trött. Sådär som man kan bli när det liksom blir för mycket.

Så nu ska jag sätta mig ner och skriva en lista över allt jag vill/borde/måste färdigställa, och sedan ska jag försöka pricka av två saker varje dag.

Kom gärna med uppmuntrande tillrop.
Så kanske den där tröttheten försvinner lika fort som den kom.

Tid, allt man har

Var jag än är, vill jag alltid stjäla mig lite extra tid just där, innan jag ska vidare. Imorgon lämnar jag Hudiksvall för Stockholm. Min höst börjar på måndag, och det är lite vemodigt att sommaren på ett sätt är slut.

Att jag aldrig lär mig att avsked och avresor alltid är ganska sorgsna. Även om det är något fint som väntar.

En egentligen opassande men härlig reflektion

Nu tänker jag reflektera över något som jag förmodligen inte borde reflektera över här i bloggen, utan bara tyst för mig själv, men jag tycker att det är så härligt rättvist så jag kan inte låta bli.

Igår promenerade jag en sväng genom barndomsstaden och mötte en drös personer i samma generation som jag själv. Två av dem var de riktigt fantastiska vännerna, Lina och Klara. Övriga var diverse inte lika fantastiska plågoandar från skoltiden.

Och en sak slog mig, att både Klara och Lina var så himla himla snygga. De blir bara finare och finare för varje gång jag ser dem, och det är så väldigt bra, för de är så väldans fina personer båda två. Sådana där som man liksom blir glad av att tänka på, för de är så bra människor, rakt igenom.

Samtliga i den andra kategorin hade blivit tjocka och sunkiga.

Jag tycker verkligen att det är så himla rättvist.

"Don't judge a book by its cover" heter det ju, men i det här fallet är det helt okej att göra det.

Många sidor i juli

Pendlar lite mellan att längta till slutet av juli/början av augusti, och att streta emot och önska att tiden skulle gå lite långsammare. Knepigt dilemma, det där.

Å ena sidan, vi drar igång Dimmaletting.se på riktigt den 1a augusti. Sjukt spännande. Iphone 4 släpps i Sverige den 30e juli (inte en dag för tidigt) och Winnerbäck spelar i Järvsö 29e juli.

Å andra sidan. Semestern tar slut. Skolan börjar den 9e augusti och sommaren börjar liksom gå över i tidig höst. Det blir mörkare.

Fast, å tredje sidan. Jag gillar tidig höst. Uppskattar lite mörker eftersom det automatiskt genererar mysfaktor och värmeljus, tedrickande och vad jag inbillar mig, mer tid för läsning och långpromenader. Jag älskar september, färgerna och att vi åker på en sen semestervecka i slutet av just den månaden. Jag och mitt löv.

Å fjärde sidan. Det där med att leva i nuet. Himla bra påfund egentligen. Hur gör man?

Om två spontana biokvällar

Jag och Ben har varit på bio två kvällar i rad. Igår såg vi För kärleken och idag såg vi Sex and the City 2. Vi skulle se Ghost Writer, men den hade redan börjat, och jag föreslog SATC och Ben tyckte att det var en okej idé. Fast jag tror han ångrade sig ungefär tjugo minuter in i filmen, det var åtminstone då han började skruva på sig och sucka ganska högt. Jag tyckte dock att den var okej, ända fram till de började panikpacka och skulle checka ut från det där hotellet. Det är nämligen så 99% av mina mardrömmar ser ut. Jag är någonstans, har jättebråttom och måste packa ihop sjukt mycket saker för annars är det något som kommer gå åt skogen. Jag vaknar alltid precis när det är på väg att gå just åt skogen, och får därför aldrig reda på om det verkligen gör det. Riktigt jobbigt (och det är därifrån min prylångest kommer). Hur som helst, där någonstans började jag tycka att det var en jobbig film, och att den hade kunnat vara en timme kortare.

För kärleken, däremot. En klart sevärd och mycket välgjord film. Ett hett tips, alltså. Jag gillar hur de lyckats motivera alla val som karaktärerna gör, rakt igenom hela filmen, och den absoluta förståelsen för samtliga infinner sig så totalt. Medryckande, laddad och jobbig. Men ack så bra!

Dimmaletting går framåt. Det börjar närma sig, snart släpper vi lös denna utmaning. Det ska bli riktigt kul! Jag har dock inte alls fått mycket gjort på den fronten idag, gårdagen tog liksom kraften ur mig på något vis, även om jag återfick mycket av energin efter ett kortare projektmöte med Fredrik över nätet. Tror jag behövde en paus. Så idag har jag bara lagt 4-5 timmar på projektet, jämfört med gårdagens 15. Istället har jag simmat i Edsviken, lagat lunch och plockat iordning lite i lägenheten tillsammans med Ben. En välbehövd semesterdag på semestern. Imorgon kör jag vidare igen.

Detaljplanering

Jag. Är. Så. Trött.

Jag jobbar jämt. Hela tiden. Konstant. Varje vaken minut. Inte med mitt vanliga jobb, utan med boken. Herregud, det bara snurrar. Det blir så himla bra, men det är så himla mycket, just nu. Just i uppstart av webbsida och presentation av projektet. Uppstart. Jag gör tusen grejer samtidigt, och det mesta tar tid. Inget går att göra klart med det samma, utan nästan allt kräver lite väntetid, lite diskussion, lite övervägande. Inga beslut är självklara.

Jag vill slå i sista spiken, så vi kan släppa lös alltihop. Dra igång på allvar. Det närmar sig, och precis som inför alla stora grejer är det jättemycket som ska ordnas i sista minuten. Därför jobbar jag jämt. Och det är så värt det. Trots att jag inte känner mig ledig en enda minut, på semestern. Trots att jag är så trött. Är det så värt det.

Så värt det.

Femårsplan

Ibland inser jag att jag måste framstå som en ganska förvirrad människa. (Och det stämmer ju, i och för sig, i vissa avseenden.) Av någon anledning har jag svårt för att uttrycka tankar och funderingar som inte är färdigtänkta. Grubblandet måste på något vis vara avslutat innan det går att redogöra för.

Igår fick jag frågan hur jag ser på de kommande fem åren. Vad jag har för plan. Och jag kunde inte riktigt svara.

Det är ju inte så att jag inte har någon plan. Jag har tusen. Tusen grejer jag vill göra, hundra olika kombinationer av projekt, roligheter och vardag. Och processen med att göra någon form av urval pågår ständigt.

Över huvud taget så funderar jag mycket på tillvaron och vad jag egentligen värderar, hur jag ska förhålla mig till allt möjligt som är aktuellt just nu. Både bra och dåligt.

Jag håller mig med någon sorts låsning, när det gäller att vända mig till mina vänner för att väga olika alternativ. Är så van vid att vara välformulerad, genomtänkt och riktig, innan jag redovisar en linje att följa.

Men jag kom i alla fall till insikten om att det är just så. Att jag inte gärna uttalar mig om saker jag inte har helt klara för mig. Och att det inte direkt är en genomgående bra egenskap. För man har ju generellt bra hjälp av sina vänner, i det där med att bolla idéer och komma fram till lösningar.